♥🎮♥

Det är inget roligt jag vill berätta idag. Det är jobbigt, men det behöver komma ut, ut ur min skalle.

Jag är fortfarande lite chockad, arg och frustrerad. Mest är det en blandning av tårar i halsgropen och ilska som får mina käkar att värka.

 

 

Jag är så fruktansvärt less på mänskligheten, på idioter, psyk och fegisar.
Jag har även varit less på mig själv, för att jag har varit en fegis, blivit både fysiskt och psykiskt nedtryckt.
Vilken idiot jag var som inte såg och stod upp för mig själv i tid. Man blir blind, ensam och rädd.
Men jag vet om det nu, idag, i denna stund.
Det finns saker man bara vill förtränga och som lyckats lämna svarta hål, men det finns också det som ärrats in och aldrig kommer försvinna, än hur mycket man försöker jobba med det.

 

Jag har lärt mig mycket och jag vet att jag är starkare, klokare och försiktigare nu.
Det är det positiva. Men det har också förstört för mig och förstört en del av mig idag, när det kommer till att kunna lita på människor. Det känns så otroligt jobbigt att knappt kunna lita på varken de människor som man älskar och har nära eller nya människor som man möter.

 

I Lördags, dagen efter julafton, så skulle jag ut med min kompis Diana på Gamla Teatern här i Östersund.
Vi var ett gäng tjejer och vi hade en riktigt rolig och trevlig förfest. Sen kom min andra kompis Rang, och jag var så glad och laddad inför GT. När vi väl kommer till GT, så är det jättemycket folk och långa köer.
Vi bestämmer oss för att gå till baren och beställa så fort vi fått av oss ytterkläderna i garderoben.
Vi står i en stor massa av människor som alla försöker komma fram för att få beställa.
Jag kläms fast bland långa människor och tittar upp och möter blick med en kille bredvid, jag ler och säger vad mycket folk det är, lite tomprat mest för att vara trevlig. Han bara stirrar på mig och kollar sen bort. Till slut blir det alldeles för tight så Diana drar ut mig och vi ställer oss på andra sidan om denna kille. Sen efter en stund är vi framme vid baren och han står just bredvid mig. Han stirrar på oss, och säger något om att vi trängts i kön. Vi svarar utan att vara otrevliga att det ej var menat så och att alla trängs hit och dit. Sen så tar han tag i mig och trycker iväg oss så att både jag och Diana flyger ner i golvet.
Vi ställer oss fort upp och börjar ifrågasätta hans beteende med mindre trevlig röst denna gång. Han tar tag i min kompis och slår ner henne i golvet. Ingen annan jävel gör något så jag med all den lilla styrka och ilska jag har sliter upp honom med armarna runt hans hals och sen med mina naglar i hans skinn.

Han sliter sen tag i mig och jag sliter tag tillbaka och borrar fast mina naglar i honom. Sen slår han mig över käften och sen slår ner min mobil och mitt bankkort som jag håller i handen.

 

Jag är så jälva chockad och arg, allt gick så fort. Jag börjar söka upp en vakt i all förtvivlan och frustration, vilket psyket ser och hittar till vakten före. Där han tydligen påstår att det är vi som gett oss på honom.
Diana var jätteledsen och vi höll om varandra, jag var mest arg med min blodiga läpp för att han gett sig på oss så där och hoppat på henne. Jag var så jävla less på den här sortens psyk, på de fegisar som bara stod och titta på och på idiotvakten som inget kunde göra för att han inte såg vad som hände. Det enda han sa var att han tyvärr inte kunde hjälpa oss.
Jag var själv nära på gråt där men jag svalde det och bad vakten att i alla fall hålla ett öga på honom och hjälpa mig att hitta mina saker, vilket han gjorde och tog till sig.

Som tur hade vi bra människor runt om oss resten av kvällen, som hjälpte oss och vi träffade denna kille ännu en gång. Vi gav honom en chans att förklara sin version av händelsen. Det enda han sa var att det blev en konflikt vid baren, men han kunde inte förklara vad den handlade om, när vi frågade vad han upplevde att det handlade om, och va den orsakades av.
Det var tydligen vi som hade gått på honom bara så där.
Han var också väldigt tydlig med att han aldrig skulle slå en tjej för att han hade ett kors på sig, och det var ju för att han faktiskt var kristen. Sen så röstade han ju på det feministiska partiet också.
Jag höll på att brinna av, men vi gick för att det var lönlöst. Det sista jag sa till honom var bara att han skulle ge fan i att göra det där igen och att han skulle skämmas. Det är det minsta han kan göra. Han kan stå och ljuga för hur många personer som helst, men varje gång han ser sig själv i spegeln med sina sår i ansiktet så vet jag att han innerst inne vet vad som gick fel och jag hoppas att han mår skit för det och aldrig handlar på detta vis igen. Vilket jag tyvärr har svårt att tro. Kan heller inte varit första gången det svartnat. Men framför allt så hoppas jag verkligen att han får den psykiska vård han behöver så fort som möjligt om det nu skulle vara mer illa än vad det redan är.

 

Dagen därpå vaknar vi båda fortfarande i chock. Diana med blåmärke på kinden och jag med fläskläpp.
Det hemska är att det här förekommer vart som helst, runt om i världen, varje sekund. Våld. Rädsla. Förnekelse.
Ibland så hatar jag människor, Jag skäms över att själv vara en människa.

 

Det finns så mycket jag vill säga om det här och önskar innerligt att detta inte förekom, precis som med så mycket annat sjukt vi människor är kapabla till. Men vi kan väl i alla fall försöka stå upp mer för varandra, och hjälpa varandra. Sluta vara så jävla fega, för det handlar väl inte om att ni inte bryr er? Eller är vi alla verkligen så hemska människor? Bättre att människor som har problem får sättas på plats och kanske få den riktiga hjälp som behövs, än att vart man än går ut i samhället ska vara en otrygg plats för att man låter våldsamma människor härja fritt?

 

Jag tänker i alla fall inte ta mer nu. Det får vara nog, för det var inte ens okej första gången. Det är svårt men det behöver inte fortsätta vara det. Jag kan bara börja med mig själv, och jag kommer stå upp för mig själv och de människor jag har omkring mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tenta hit och tenta dit! Lär jag mig ens nåt av allt detta slit?
Känner mig snarare mer korkad än innan. Jag är så förvirrad.

 
Diskussionerna jag har med mig själv i min hjärna medans jag skriver en tenta är lite tokiga ibland. Jag är glad att man inte kan sätta dom tankarna i en högtalare. Jag typ belönar och dumförklarar mig själv vart annat. Jag började tänka på bland annat söta kattungar som jag fick bilder på i huvudet och satt och log för mig själv. Åh gud vad jag ville klappa på dom. Men sen när jag insåg vad jag höll på med var det bara att smälla till mig själv på hjärnskinden och bita i tungan för att get back to focus! Sen tänkte jag på en fin man och började dregla typ, fjärils-frustration och tenta-ångest i ett var en väldigt mystisk combo. Åt lite godis för att få i ordning på saliven och insåg hur jävla patetisk jag var. Det är hormonrave på gång tror jag, är faktiskt lite rädd för det för då blir jag rädd för mig själv.
Kaoskvinna som bölar sönder av fluffiga djur eller allt som är fluffigt i allmänhet. Jobbigt om snön kommer på samma gång... 

Sen så skulle jag kunna skrika och mörda någonting för ett sandkorn i skon, och fundera på att hoppa av skolan för att jag inte har det jag vill äta hemma och ingen bryr sig om mig tillräckligt mycket för att köpa det åt mig, ingen fattar ju ens vad det är jag vill ha. Att man ska behöva säga ordagrant, lär dig läsa tankar för i helvete, osv...
Ja ni kvinnor vet definitivt vad jag snackar om och ni dudes som har systrar eller har/haft tjej med kalastemperament under denna ljuvliga massakervecka som inträffar varje månad.

Vad ska jag ens göra med mitt liv nu liksom? Tentan är gjord, det är fredag men snökaos där ute!
Kanske ska till en klasskompis ikväll men just nu lockar sängen.

Kanske kryper in under täcket så långt det går och inväntar roligare tider!